Jag tror att det var förra måndagen. Min kollega Tor här på tidningen hade varit borta och när han kom tillbaka till stan fanns inte lägenhetsnyckeln där den borde ha varit.
20:56: "Albin. Jobbar du ikväll?"
20:56: "Visst. Vad tänkte du på?
20:57: "Kan jag sova hos dig?"
Vi känner inte varandra så väl, Tor och jag, tanken på att han skulle sova hos mig väckte en något obekväm känsla i mig. Min dag hade dessutom varit bedrövlig.
Jag och min sambo hade precis separerat och jag ville bara kämpa mig igenom mitt kvällspass, skynda hem, lägga mig i fosterställning i min pyttelilla enrummare och förhoppningsvis sova tillräckligt för att fungera nästa dag. Jag behövde ensamtid. Absolut inte kollega-på-golvet-tid.
20:57: "Självklart kan du sova hos mig", svarade jag motvilligt. Vad fan skulle jag göra? Det hade kunnat bli ruggigt krispig stämning på jobbet om jag agerat gästfientligt.
När jag sedan kom hem vaknade han till men somnade om direkt. Jag satt vaken i sängen och mådde skit.
Men jag gjorde min plikt som medmänniska och behövde inte skämmas när vi träffades på redaktionen två dagar senare.
Han behövde någonstans att bo – jag hade husrum. Det fanns inget alternativ.