Många gånger har jag, som man säger, blivit svaret skyldig och bara stått där som ett fån. Sagt något undflyende och ljugit om att jag inte har något bra svar.
Lika många gånger har jag skojat bort frågan med sägningen: "Med tanke på hur svårt det var att börja så kan jag ju inte sluta nu, hehe". Emellanåt har jag dragit till med den direkta lögnen att jag snusar för att det smakar gott. Det är inte gott.
Alltid har jag vetat svaret innerst inne: Det handlar om nikotinet som prillan skickar ut i blodomloppet. Responsen från kroppen är omedelbar. Myrorna i benen försvinner och koncentrationsförmågan återvänder.
MEN: Jag har varit snusfri i snart ett halvår nu. Med hjälp av rökavvänjningsmedel reglerar jag nikotinnivån i kroppen. Lite som en diabetiker med sitt insulin.
Och först nu kan jag vara ärlig mot mig själv. Det handlade aldrig om snuset. Det var bara nikotinet jag var ute efter.