Äntligen, känner jag, och hoppas för allt i världen att uppgifterna stämmer.
Äntligen kan rapporteringen kring det svenska herrlandslaget tas ned till en sund nivå. Äntligen kan man hoppas på fler dimensioner i mediernas skildringar av landskamper och mästerskap. Den rådande upptrissade stämningen är själadödande.
Äntligen kommer man återigen kunna debattera huruvida 4-4-2 är bättre än 4-2-3-1 eller om Martin Olsson är bäst lämpad för vänsterbacksplatsen. Det är nog inte bara jag som är trött på diskussionen om huruvida Durmaz eller Zengin är superstjärnans BFF i landslaget.
För så länge som den självutnämnde legenden representerat landslaget har alla diskussioner kring taktik och motstånd känts hopplöst förbisedda. Såväl i kvällstidningarna som i de mer balanserade (?) public service-kanalerna har det bara handlat om honom.
Och vad har han givit oss? Inte ett skit, om du frågar mig.
Däremot har han gjort sig själv odödlig via ett imponerande målrekord i landslaget. 62 baljor har det blivit. Hatten av, absolut!
Men utöver det? Kvalbesvikelser eller respass efter dåligt genomförda gruppspel.
Och att hylla honom för att Sverige med ett nödrop tagit sig till EM i Frankrike som ett av 24 europeiska landslag är inte motiverat.
Inte ens Nordirland, Albanien eller Island lyckades missa det här mästerskapet.
Så, tack och hej, Zlatan.
Äntligen.