Senast i helgen hände det. Jag var ute på en loppmarknad i vårvärmen och det vimlade av presumtiva fyndare.
Min vän som jag var där med såg en kompis som stod och sålde krimskrams från ett bord och gick fram och pratade med henne. Min kompis vän hade en schäfer vid sin sida. Hunden var kopplad. Men kopplet var inte långt nog för att schäfern, som vi kan kalla Torsten, inte skulle kunna gå fram och nosa och hälsa på alla loppisbesökare i skrev- och rumphöjd. Att hunden till råga på allt stod just vid ingången där alla måste passera gjorde att man fick smita förbi när han var upptagen med att till exempel slafsa i sig vatten eller böka i gruset. Hundens ägare var upptagen med att sälja prylar eller med att prata med besökare och hade ju därför ingen koll på att människor ofredades i tid och otid. Jag stod och iakttog det hela på tryggt avstånd.
När jag sen går fram till min vän och hennes kompis så närmar sig Torsten mig för att bara säga hej (hundägarnas favorituttryck för att släta över sina vovvars övergrepp) och när han nästan är framme vid mina ädlare delar tar jag självklart ett steg tillbaka.
Du är inte så förtjust i hundar va?, fick jag höra efter att ovanstående scenario utspelat sig.
Nog är jag förtjust i hundar, det är gränslösa hundägare jag inte tål, är mitt stående svar på varje försök att avhumanisera mig med dylikt påhopp.
Så snälla hundägare; Utgå inte från att människor du inte känner är intresserade av att vara intim med din hund. Se din hund som en förlängning av dig själv. Du skulle aldrig gå fram till en främling och lukta i skrevet med en blöt näsa nedsolkad av smutsigt vatten och grus. Eller?