På samma sätt som jag försvarar min hemstad Malmö för utomboendes (Ja, jag har varit i Rosengård – det finns en fin park där. Nej, Möllan är inte farligt men ölen är tyvärr ganska dyr.) får jag ofta försvara Eskilstuna för mina storstadsvänner.
"Händer det verkligen något värt att skriva om?" "Är det inte tråkigt där ute på landet?"
Jag dementerar, rättar och förklarar tålmodigt att nyhetspulsen på redaktionen ofta är hög och att jag aldrig förr bott i en stad som inbjuder till så mycket liv och interaktion.
Eskilstuna kommuns kreativa förmåga att skapa gemensamma offentliga ytor för sina invånare, med så enkla medel, är imponerande.
Några strålkastare, ett gäng flyttbara bord och stolar kan över en natt förvandla Fristadstorget till en upplyst matsal för fyllehungriga ungdomar.
Dagtid kan den spontana fyllerestaurangen plötsligt bli ett mötesrum för högljudda diskussioner eller ge vila åt kaffesugna turister.
I somras tog jag en lunchpaus på en lånad solstol vid ån medan jag i ögonvrån såg två volleyboll-lag kämpa om seger och ära. Under en annan lunchrast, några månader senare, såg jag en mamma och dotter sitta under ett parasoll på samma ditfraktade sandstrand med ansiktena vända mot solen – iklädda vinterkläder och tjocka kängor.
Klongandet jag hörde från redaktionens öppna fönster påminde mig hela sommaren om att någon snart skulle bli schackmatt i ett parti spelat med jättepjäserna utanför Stadsbiblioteket.
Eskilstuna centrum är lika inbjudande till oväntade möten som en Gevaliareklam – fast på riktigt och gratis.
Innan jag började jobba här hade jag ungefär samma fördomar om Eskilstuna som mina kompisar. Eskilstuna – en halvdöd typiskt svensk mellanstor stad. Tur att fördomar är lätta att krossa med lite erfarenheter och kunskap.