"Vad smal du har blivit!"
Jag har sugit i mig de senaste veckornas "komplimanger" som en tvättsvamp och vridit mig och min eventuellt lite plattare mage framför spegeln.
Men mitt i all min självbeundran kan jag inte låta bli att reflektera över de uppskattande kommentarerna och över hur jag tagit emot dem.
Jag har flera vänner som rasar i vikt när de mår dåligt eller är deprimerade. Deras minskade välmående smittar av sig på aptiten.
Så varför är det så självklart att kommentera en viktnedgång som något positivt utan att reflektera över vad personen i fråga tycker om sin kropp eller hur hen mår?
När en av mina vänner var på väg ur en allvarlig ätstörning, åt bra igen och äntligen lyckats gå upp i vikt fick hon höra att hon blivit större (som om hon inte visste det) och att hon kanske borde tänka på vad hon äter (som om hon inte gjorde det varje dag).
Kommentarerna jag först blev så glad över fick en bitter eftersmak. De är i själva verket ett antagande om att min fullt friska kropp är lite bättre, när den är lite mindre.