I mitten av juli förra året satt jag i bilen på väg ut till en intervju och svor. Jag svor över att termometern visade nio grader. Över att mina fingrar värkte i kylan. Över att jag var tvungen att köra långt under hastighetsgränsen för att vindrutetorkarna inte mäktade med att skyffla bort regnet.
Jag svor över alla som hyllar den svenska sommaren. För vad är det vi hyllar egentligen? Att vi inte får någon sömn eftersom solen knappt hinner ner bakom horisonten och vända innan den går upp igen? För att vi får en dag på stranden och antingen bränner sönder oss eller ligger och kurar bakom en buske och försöker hitta lä? För att vi betalar 50 kronor för en ask omogna jordgubbar – för de bara måste ju vara svenska.
En svensk sommar är som ett riktigt kasst förhållande. Den lurar och bedrar oss. Bygger upp förväntningar om nattbad, frukost på balkongen och picknickar och gör oss besvikna – gång på gång.
Vi får några dagar med 30 grader och tänker att nu sommaren, nu har du äntligen kommit för att stanna. Sedan får vi en käftsmäll med vindbyar, regn och hagel rakt över våra sönderbrända näsor.
Men så kommer den där varma dagen och kvällens förlåtande ljumma viskning med löften om morgondagen. Man går genom stan på väg hem efter en utekväll med kompisarna vid fyra på morgonen och låter solen värma bort allt gammalt groll. Man grillar och dricker hemmagjord saft på medtagna filtar och dagen blir kväll som snabbt blir dag igen. Och på ett ögonblick är allt förlåtet.
Så lyssna nu svensk sommar. Jag vill göra slut. Du sårar mig. Men jag kan inte lämna dig. Du har för etsat dig fast i mitt hjärta.