Hon var min största idol. Och eftersom jag har brunt, lockigt hår blev rollen min. Väninnorna fick vara Agnetha.
Ja, det är sant. Dag ut och dag in gick vi in och ut ur rollerna som Frida och Agnetha och vi sjöng. I vardagsrum, framför speglar och klasskamrater.
Bilden av Frida och Agnetha som två tjejer som utgjorde en enad front mot omvärlden rotade min syn på systerskap och vänskap som livsviktiga saker.
Numera sjunger jag nästan aldrig, men sist jag sjöng offentligt var det förstås en Frida-låt, "Liv på mars", hennes tolkning av David Bowies "Life on Mars". Jag gjorde det för en av mina bästa vänner på hennes födelsedag. Hon har också haft Frida som sin stora idol.
I dag läser jag Eva Axelssons reportage om Fridas sörmländska uppväxt i Torshälla och Flen, och får en helt ny bild av den drottninglika, på ytan svala och kontrollerade stjärnan. Jag får en bild av en ung tjej med en stark dröm och ett stort hår som är lite "to much". Det är faktiskt alldeles underbart.