Andra dagen på jobbet efter semestern har jag ingen lust att vara mer originell än så.
Det är bara att ta emot vardagen med öppna armar när den kommer, tänker jag. Att kämpa emot den leder bara till frustration. Börjar nästan nynna på Agnetha Fältskogs klassiker "Tack för en underbar dag" från 1975.
Förnumstigheten försvinner dock i takt med att blodsockernivån stiger, och strax springer jag ut för att leta efter en partyklänning till helgens stundande bröllop.
Bara ett par dagar kvar, sedan är det dags för guldkant igen.