Som barn var jag en sådan där näsblodsunge som skrämde vettet ur kompisarnas mammor genom att börja störtblöda ur näsan i tid och otid. Själv tog jag attackerna med ro, och problemet "växte bort".
Men som vuxen landstingsreporter fick jag uppleva att allt blod kom i kapp.
Jag skulle göra ett reportage om behandling med blodförtunnande medicin. Tillbaka på redaktionen klarade jag inte av att skriva artikeln. Jag fick bita ihop och var nära att missa deadline och blev osams med en redigerare eftersom jag inte kunde titta på bilderna och skriva bildtexter.
En vecka senare höll jag på att svimma i tv-soffan när jag såg på en film där en kille fick n-blod. För nu kunde jag inte ens säga ordet längre. Och när yngste sonen drabbades kunde jag inte hjälpa honom utan att titta åt ett annat håll.
Så i dag hände det onämnbara inne på toaletten. Någon fördämning brast i höger näsborre och blod rann ner på golvet. Jag rev åt mig en pappersrulle och stapplade ut på redaktionen, vit i ansiktet, övertygad om att jag skulle svimma. Då knep redaktionschefen ett resolut tag om min näsrygg och sa åt mig att sitta ner en stund och sedan skriva denna krönika som terapi.
Nu testar jag att skriva ordet i versaler: NÄSBLOD
Jag fick lite pirr i benen, men jag sitter fortfarande upp!