Treåringen stampar in på avdelningen för att möta hela världen med öppna armar på måndag morgon, glad över att semestern är över och att äntligen få träffa kompisarna och pedagogerna.
Men redan på tisdag eftermiddag hör jag det omisskännliga snörvlet bakpå cykeln när vi trampar hemåt. Och sen är det igång. Vabbandet. Snytandet. Videotittandet. Tröttheten. Tristessen.
För att sedan nå sin kulmen på onsdag då förkylningen spritt sig till hela familjen.
Jag behöver inte ge er fler detaljer, många av er vet redan säkert allt om småbarnslivet. Min lärare i journalistik brukade höja ett varnande finger för att skriva krönikor om föräldraskapet ("minns att ni inte är de första i världshistorien att få barn!")
Mitt 25-åriga jag nickade allvarligt, men nu kan jag ändå inte låta bli.
Förresten hörde jag en gång talas om en läkare som kallade sitt eget barns förskola för infektionsavdelningen. "Nu har jag lämnat ungen på infektion" brukade han säga när han mötte kollegorna i personalrummet på vårdcentralen.
Cyniskt och roligt tycker jag, som förresten friskanmält både mig och barnet i dag. Trevlig vecka!