Jag möter ofta suspekta män i natten. Jag frågar mig om det är en yrkesskada eller ett utslag av en ovanligt ängslig personlighet
Jag vet inte om det är mitt yrke eller min personlighet, men jag är ständigt beredd på katastrofen.
Jag kollar nödutgångar på hotellen, lyssnar på flygvärdinnornas säkerhetsgenomgångar, bär reflexer och cykelhjälm.
Detta drag i min personlighet kan tyvärr göra mig lite onödigt misstänksam mot människor.
Jag tänker på snubben jag mötte vid cykelstället en sen kväll efter jobbet. En slätrakad muskulös typ med en mobiltelefon i handen. Han vankade av och an, som om han gick och väntade på något.
En farlig typ – skynda härifrån. Manade min reptilhjärna.
Medan jag fumlade med nycklarna i cykellåset överhörde jag mannens samtal.
– Jo jag undrar om du är sambo med Kalle Karlsson, frågade den slätrakade personen i andra änden.
– Jag har nämligen hittat Kalles bankkort i parkeringsautomaten. Var kan jag hitta din sambo?
Det suspekta muskelpaketet visade sig alltså vara en rätt omtänksam typ.
Två dagar senare vid samma tidpunkt och cykelställ möter jag två andra män. De står nedböjda över en cykel och jag har bilden klar för mig: jag står på armlängds avstånd från två cykeltjuvar.
Återigen fumlar jag med nycklarna, vill avlägsna mig snabbt. Lyssnar på männens samtal bredvid.
Det visar sig att den ena av dem är höggradigt berusad, ensam på väg hem i natten. Den andra har stannat för att hjälpa den överförfriskade att hitta och låsa upp sin cykel.
Tji fick jag. Igen.
Och jag var inte offret i några braskande rubriker den natten heller.