En kväll hade jag svårt att somna på grund av högljudda snarkningar, både från min mamma och från min pappa. Det hjälpte varken att kasta kuddar eller att fräsa och skälla. De fortsatte att snarka natten lång och jag blev så arg att jag inte sov en blund. Mest högljutt snarkade min pappa.
Nästa morgon var jag trött och tjurig, men på kvällen kom jag på den briljanta idén att knyta ett snöre kring min pappas stortå. Snöret drog jag sedan till rummet där jag sov. Tanken var att jag skulle kunna rycka i snöret varje gång han snarkade och på så vis skulle jag få slut på oljudet utan att behöva kliva upp.
Nöjd och belåten lade jag mig den kvällen med snöret placerat inom räckhåll. Med spänning väntade jag på att få rycka i det. Hämnden är ljuv, tänkte jag. Och somnade.
När jag vaknade igen sken solen och jag kände lukten av kaffe inifrån köket. Döm om min besvikelse när jag insåg att jag sovit gott hela natten utan att få rycka i snöret en enda gång. Fast pigg och utvilad var jag förstås.