Aldrig tidigare har så många varit intresserade av vår journalistik som idag. Vi har upp till 150 000 sidvisningar på ekuriren varje dag, snart 1 miljon visningar per vecka. Och med papperstidningens läsare kan vi lägga till ytterligare 65 000 ögonpar per dag.
Däremot har vi problem med vår affärsmodell, när annonsörer väljer digital annonsering och facebook tappar vi intäkter i print. Samtidigt har vi vant läsarna att det är gratis på nätet. Slutsatsen är att vi måste jobba mer med att ta betalt på nätet, det är helt klart. Inget företag överlever på att jobba gratis. Inte heller vi.
Det finns inget annat företag i vår region som varje dag möter så många hushåll i vår region än Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning. Vi är överlägset bäst där och vi har ett enormt genomslag och makt.
Men med makt kommer ansvar.
För samtidigt som vi når ut till fler, så finns det en trend att ifrågasätta media som kollektiv. Vi har sett konsekvenserna av det i Storbritannien, och närmast under presidentvalet i USA. Men även här i Sverige och Eskilstuna. Det finns en rörelse, även bland etablerade personer, att ifrågasätta trovärdigheten och agendan hos journalister. Vi ska fråga oss vem som vinner på det? Demokratin?
Det finns självklart fog för självrannsakan och säkerligen också berättigad kritik i vissa fall. Men det kräver också en förklaring om vad som de facto sker eller inte sker på en redaktion.
Vi kan ibland, som senast i veckan, bli beskyllda för att vi sitter på höga hästar, vi bryr oss inte om läsarna utan skriver enligt en egen politisk agenda.
Det är fel, så här fungerar det i verkligheten:
Vi får ett tips som vi tycker är intressant för allmänheten att berätta. Vi kollar om tipset stämmer. Vi ska inte publicera något som inte är kollat. Gör vi fel rättar vi det.
Nyhetsredaktionen gör löpande läsarundersökningar för att veta vad läsarna vill ha, det speglas sedan i nyhetsvärderingen. Det majoriteten av läsarna vill ha ska vi prioritera.
Nyhetsredaktionen ska följa de pressetiska riktlinjerna, så när vi exempelvis rapporterar om en konflikt ska båda sidor komma till tals. Enligt pressetiken MÅSTE de få komma till tals. Om inte blir vi fällda av PO. I en sådan artikel får de olika sidorna ge sin syn på saken, det är inte journalisten som ska tycka.
En politisk agenda hittar man på ledarsidan, där bland annat Alex Voronov jobbar. Där ska opinionsjournalistiken granska och skriva om saker utifrån tidningens liberala grundsyn, vilket innebär att man kritiserar företeelser som inte är liberala. Det sker där, men inte på övrig plats i tidningen.
Slutligen, nyhetsredaktionen har ingen dold politisk agenda. Vi skriver om nyheter i vårt närsamhälle.
Men det betyder inte att man ska skjuta budbäraren.