Det såg inte så snyggt ut, men vi vande oss. Så i förra veckan när jag kom ut till sommarhuset hade mannen lagt snygga vitlaserade furuplankor och rummet lyste upp och blev dubbelt så stort. Jättesnyggt! Även ett litet trappsteg hade han byggt för att steget inte skulle bli så stort ned till utbyggnaden. Fint som bara den. Berömmandet visste inga gränser. Som vi alla hade väntat på det här golvet, och så en trapp på köpet.
Men vanans makt är stor, skulle det visa sig. Det "nya" rummet skulle invigas med middag och jag började duka bordet. Trappsteget fungerade utmärkt tills jag kom med en salladsskål i ena handen och bröd i den andra. Jag tittar rakt fram mot bordet, glömmer trappsteget, och tar ett lika långt steg som jag brukar.
Fallet var inte stort, typ några decimeter men att landa med revbenen på en stolrygg gör ont – jävligt ont! Fem minuter efter mig kommer tonåringen och tar ett liknande steg som jag – halkar – men han hade inget i händerna och hinner ta emot sig. Det fina vita trappsteget kommer inom en snar framtid att få ett gulsvartrandigt varningstejp runt hela kanten. Inte snyggt men nödvändigt, ett tag i alla fall, tills vi vant oss...