De är lätta att känna igen på bagaget för de bär alltid på Migrationsverkets ljusblåa plastkassar.
Det finns annat som skiljer dem från oss andra som är på väg till jobbet eller skolan. De är nästan alltid för tunnklädda och kastar skygga blickar omkring sig. Och istället för vanliga pendlarkort har de dokument som ska vecklas upp och tydas av konduktören.
Konduktörer är en yrkeskategori som jag vill utnämna till vardagshjältar. Trots att kupén är överfull av otåliga resenärer tar de sig tid, förklarar och visar den flykting som råkat komma på fel tåg tillrätta. Häromdagen var det en som gjorde sitt bästa för att stärka självförtroendet hos ett osäkert ungt par.
– Våga fråga. Nästan alla i Sverige pratar engelska och om ni bara frågar kommer de att försöka hjälpa er, försäkrade hon.
Jag hoppas att hon har rätt och att det unga paret inte alltför brutalt ska tas ur uppfattningen att vi är ett hjälpsamt folk .
För hur skulle jag själv klara mig i samma situation? Ensam på en perrong i Syrien, med biljett till obekant adress och utan att förstå ett smack av det som sägs runt omkring.
Jag kan bara hoppas att jag också skulle ha turen att möta en medmänsklig konduktör.