Det är okej, majoriteten tycker säkert likadant som honom i generationen över mig. Men jag tänker ändå berätta varför jag tycker att det är en sport.
När jag var yngre spelade jag dataspel, det gör jag i dag också, men jag kallade det aldrig för e-sport, det hette dataspel. Nu när jag ser på professionella dataspelare säger jag däremot till min flickvän att jag ser på e-sport. Detta är på grund av flera anledningar, den enklaste: någon kallade det e-sport - jag blev tveksam - jag slog upp ordet "sport" i nationalencyklopedin och hittade: (engelska, egentligen ’nöje’, ’tidsfördriv’, av likabetydande fornfranska de(s)port).
Okej då. Glasklart.
I våras var jag på Malmöarena, den var fullsatt. Jag och mina bröder satt där med likasinnade datanördar och såg på e-sportare som tävlade om miljontals kronor, inför den livligaste publiken jag har sett på svensk mark, betydligt mer entusiastisk än det röda havet i Skjulstahallen.
Men bara för det är en bra publik behöver det inte vara sport?
Nej. Det är livlig publik på Håkan Hellström också. Men här är det flera personer, som har lagt ner tusentals timmar på att bli bra på någonting och sedan tävlar mot varandra för att mäta sina förmågor i en både fysisk och mental aktivitet. Tävlingsmomentet mellan otroligt talangfulla och dedikerade människor som får adrenalin att pumpa och publiken att kippa efter andan och jubla tillsammans. För mig är det en sport.
Jag vet att det här inte kommer förändra någons åsikt. De flesta brukar inte vilja göra det. Men då kommer de helt enkelt få sluta läsa sportbladet och säga upp sportkanalerna på sina tjock-tv när de alla går i pension.