Innerst inne har det alltid skrämt mig, en fest i ära åt något som enligt statistiken inte kommer att hålla. Ett kontrakt på att två människor ska stötta varandra igenom all ris och ros som kommer med ett äktenskap.
När brudgummen ringde och frågade om jag kunde fotografera hans kanske viktigaste dag i livet kunde jag inte annat än att säga ja. Jag tvekade inte ens. Trots att jag har tackat nej till flera innan.
Jag var där två timmar innan de flesta. Stod och putsade mina kameralinser när servitören putsade porslin. Så var det dags, när solen stod som högst på himlen och gästerna gömde sig i den skuggan som fanns. Där stod det och lovade att älska varandra i nöd och lust.
Jag tog bilder på allt jag skulle vilja komma ihåg: hur ringen satts på, den första kyssen, vännernas blickar, bilder från festen, på maten, på spriten. Jag var skakig men jag tog bilder. Ungefär 1 000 stycken, lika många tecken som den här texten har. Men en räcker, för den tycker jag säger allt.