I glädjen att få resa bort fanns alltid en liten anspänning kring resan. Bilen hade några år på nacken.
Jag minns särskilt en resa. Vi skulle ta färjan till Helsingfors och köra norrut genom Finland. Ett litet oljeläckage gjorde att det började ryka något enormt från avgassystemet. Överallt där vi åkte stod folk och pekade och glodde på det stora rökmolnet som var vi. Jag och min bror satt och skämdes bakom varsin kudde i baksätet medan pappa lite surt försökte övertyga oss att allt var helt normalt. Precis när vi kom fram till stugtomten la bilen av, och jag ville aldrig mer se den bilen.
Numera har jag själv en liknande bil – en gammal Volvo, utan AC. För mig finns det nämligen inget somrigare än att få kliva in i en stekhet bil där luften har stått stilla, och att få mötas av en värmevåg med en doft av varm plysch och plast när en öppnar bildörren. En bil utan AC ger dig sommarhettan du har saknat.
Snart får jag packa den bilen full och bege mig norrut. En får hoppas att bilen håller.