I söndags var jag på konsert. The War on Drugs är mitt absoluta favoritband, fast efter en och en halvtimme börjar jag och min kompis bli rastlösa. Men det tar emot att gå innan spelningen är över.
Ok vi väntar en låt till, och en låt till, men jammandet ville aldrig ta slut. Efter två timmar var vår gräns nådd. Vi pallade inga fler psykedeliska gitarrsolon.
Sångaren i War on Drugs låter lite som Bruce Springsteen som också känd för att dra ut på sina spelningar till olidlighetens gräns. Men där handlar det snarare om fyra timmars maraton.
Min kompis har sett ett annat band som brukar spela så länge att till och med bandmedlemmarna hinner bli trötta på varandra och börjar bråka på scen. Men slutar spela gör de inte.
Vi börjar spåna på att ta med madrass och sovsäck nästa gång. Att vakna upp till morgonkaffet - och bandet jammar fortfarande. Det utvecklar sig till en mardröm utan slut. Måndag hela veckan.