Så har jag många gånger skyddat mig själv från motgångar. Säkra kort är tråkigt, men tryggt.
Det som är så sorgligt med den där rädslan att vara dålig på saker är att det för med sig en tendens att lämna drömmar därhän.
Jag har googlat "trumkurs för vuxna" utan resultat, och sedan inte gjort något mer åt saken. Det är väl för sent att börja trumma nu. I all fall om en vill bli bra.
Som tur var har jag vänner som lyssnar på mig och är mer driftiga än jag. För nu har de nämligen sett till att det ska bli verklighet av min dröm om att trumma. Helt fantastiskt.
Samtidigt växer paniken i mig. Min karriär som musiker sträcker sig till de obligatoriska blockflöjtslektionerna på lågstadiet, och ett halvhjärtat försök att lära mig piano. Jag har ingen aning om hur jag ska få ett trumset att låta eller vad de kommande trumlektionerna ska leda till. Kanske är jag totalt talanglös. Ingen aning.
Men jag måste i alla fall våga prova. Fatta vad coolt att bli trummis.
Gör en ingenting så blir det ingenting, och det måste väl ändå vara det allra värsta som kan hända.