För vem vill prata med någon som står hopkurad och ser osäker ut?
Kroppsspråk är ett intressant ämne. Övertygad av den karismatiska föreläsaren känner jag mig för en stund inspirerad. Sedan blir jag provocerad. Dels för att jag förstår att det nog ligger mycket i det hon säger. Dels på grund av den cementering av föreställningar som en sådan här typ av föreläsning bidrar till.
Professionalitet som skapas genom likriktning och genom att sopa bort icke-önskvärda personliga egenskaper och beteenden hos människor har jag väldigt svårt för. Det är för mig inte trovärdigt. Jag vill ha hjärta och personlighet.
Borde vi inte kunna se förbi någons osäkerhet och ändå kunna höra att personen har något viktigt att säga?
Nej, för nu har någon bestämt att om du inte ler och står med rak rygg så är du ingen att lyssna på.