Att jag råkade befinna mig i Paris under terrorattentaten den 13 november är en sådan händelse. Min världsbild skakades om och min trygga bubbla sprack.
Dagen efter kunde jag gå till polisavspärrningarna vid konserthuset Bataclan och se blommorna, meddelandena och alla tända ljus till minne av offren. Ändå är terroristernas iskalla dåd, och att jag bara befann mig 150 meter ifrån händelsernas centrum, fortfarande något overkligt för mig.
Nu har det snart gått en månad sedan dåden och jag tänker fortfarande på Paris varje dag. Men ångestkänslorna som kom efter chocken är borta.
I allt det tunga har min ljuspunkt varit den vänskap som nu också har ett före och efter Paris. Jag råkade vara på fel plats med helt rätt person.
Nu vill jag tillbaka till Paris, och att jag tänker så gör mig också glad. Rädslan och ondskan får aldrig vinna.