Om jag skulle klara mig fysiskt oskadd hoppas jag att jag skulle reagera som de tre Strängnästjejerna som ni har kunnat läsa om i tidningen, eller som min bästa vän Sara. Hon befann sig också i Nepal när jordskalven började härja. Eftersom hon valde att stanna en extra dag i Pokhara klarade hon sig bra. I Katmandu hade hotellet där hon skulle ha bott rasat samman.
Trots chocken över det hon mötte när hon återvände till Katmandu såg hon till att samla sig och försöka göra en insats för åtminstone några av dem som drabbats av jordbävningen. Sara startade en privat insamling via sociala medier. Pengarna hon fick in räckte bland annat till att hjälpa en familj med att laga sina solceller och sin vattenledning så att de i sin tur kunde hjälpa andra familjer. Med hjälp av en vän med motorcykel såg hon till att ge dem och 22 andra hushåll i byar runt om i Katmandudalen mat.
Sara lämnade Nepal med väldigt blandade känslor. Skönt att kunna åka därifrån, men samtidigt hemskt att lämna. Jag är i alla fall väldigt glad att hon är hemma.