Klockan är efter midnatt och jag är på väg hem från jobbet. På Fristadstorget korsas min väg av tre medelålders män som jag gissar, utifrån deras samtalsvolym, är på väg hem från någon pub.
– Jaha, ska man gå hem nu och väcka frugan kanske, be henne ställa sig på knä, säger en av dem.
Jag hajar till. De andra skrattar.
– Hon säger alltid att hon är för trött när jag kommer hem så nu har jag sagt åt henne att jag ska köpa en sådan där gunga. Då kan hon ligga på magen och jag kan sköta mitt. Då behöver hon inte ens göra något.
– Hon kan fortsätta sova, tillägger en annan.
Och så skrattar de igen.
Inom mig skriker jag: "Det kallas våldtäkt!". Men jag säger ingenting och det gör mig så fruktansvärt arg. På mig själv. Varför säger jag inget?
Egentligen vet jag svaret. Anledningen är ju densamma som orsaken till att männen ens har den här konversationen. Deras kvinnosyn. I bakhuvudet dyker det upp en tanke som får mig att tveka: "Vad skulle hända om jag sa ifrån?". Det gör mig ännu mer besviken på mig själv, att jag låter den tanken tysta mig.
Sedan blir jag irriterad över att den här konversationen chockar mig. Den moderata tjänstemannen Delmon Haffo kallade ju nyligen socialminister Annika Strandhäll (S) för hora. Vi har en ny president i USA som har sagt att han får tafsa på kvinnor som han vill.
Hur kan jag ens bli förvånad över att tre medelålders män på väg hem från krogen "skämtar" om en kvinna som om hon vore ett objekt, ett hål för deras tillfredsställelse?
Klart är i alla fall en sak. Jag skrattar inte.