Två unga tjejer i säg 17-årsåldern hoppade på morgontåget här om dagen. Lite stressade, men inte på långa vägar lika stressad som mamman som stod kvar på perrongen utanför. Hennes kroppsspråk liksom skrek "har ni verkligen med er allt!?".
Det var gott om tid innan tåget skulle gå. Mamman på perrongen vinkade ändå till tjejerna där de satt på sina platser och de vinkade kort tillbaka, knappt synbart. Lite som att de egentligen ville säga "Jaja, du kan gå nu". Men mamman stod kvar.
Jag vet inte vart de här tjejerna skulle åka men tydligt var att de tyckte att kvinnan på perrongen var pinsam. Det finns mycket en kan skämmas för i livet. Som när en gör någon illa eller bryter löften. Men en omhuldande förälder är inte en av de sakerna.
När tåget rullade iväg vinkade mamman en sista gång, så mycket hon kunde. Hon log men jag tyckte mig se lite glans i ögonen. Och då kom den igen, den där nästan osynliga vinken från tjejerna.
Att någon bryr sig om dig så mycket att hon följer med dig klockan halv sju på morgonen bara för att se att du kommer med rätt tåg och sedan vinkar tills hon inte kan se dig längre. Det är inte pinsamt. Det är bara så himla fint.