Väldigt ofta slås jag av tanken att jag är fattig på erfarenheter och så otroligt förskonad. Journalisten Terese Cristiansson satte fingret på det i sitt sommarprat. Hon, som rapporterat från brinnande krig och träffat mängder av oskyldiga människor som drabbats på vägen, berättade hur hennes Bullerbynuppväxt ofta ger henne skuldkänslor. Och precis så känner jag med. Jag har också haft en Bullerbynuppväxt, på en gård intill en sjö, bland hundra gömställen där jag lekte med mina kompisar.
Precis som Terese Cristiansson så undrar jag om inte Bullerbynuppväxten är en av anledningarna till att jag blev journalist. Jag skriver just nu om en kvinna som utsattes för sexuella övergrepp som barn. Hon har lärt sig leva med mardrömmarna om övergreppen som fortfarande hemsöker henne.
Jag är övertygad om att jag och många med mig behöver höra om upplevelser, som vi inte ens har kommit i närheten av, för att förstå att alla människor inte har samma förutsättningar i livet och att Bullerbynuppväxten inte är något som vi får ta för givet.