Det är så många som pratar om att ge sig ut på en riktigt lång cykelresa. Packa väskorna med bara det viktigaste för att ge sig ut i världen. Stanna var som helst och se platser som aldrig skulle vara möjligt på en resa med till exempel bil eller flyg. Fri som en fågel, genom land efter land. Så enkelt och så fritt...
Enda tills en får skavsår i händerna och är så öm i baken av sadeln att allt man kan göra är att stå upp eller ligga ner. När det är dags att slå upp tältet på den där fantastiska platsen, som myggorna har invaderat, öppnar sig himlen och allt blir dyngsurt. På riktigt, att cykla är inte semester. Det är vidrigt.
Det känns alltid som att jag har motvind när jag cyklar. Inte minst i nedförsbackarna där jag tänker att jag för en gångs skull borde få njuta. Faktum är att jag inte har njutit av att cykla sedan stödhjulen togs bort och jag fick en sådan där pappbit fastsatt vid ekrarna så att cykeln lät som en moppe.
På måndag åker jag på semester till Barcelona. Då ska jag inte cykla en meter.