Jag har alldeles för få äldre människor i mitt liv. Mina mor- och farföräldrar dog redan när jag var barn och det tycker jag är väldigt tråkigt i dag. Framför allt eftersom jag var alldeles för liten då för att förstå vilken berättelseskatt de bar på.
I dag söker jag mig ofta till människor som kan berätta om svunna tider. Jag får aldrig nog av att höra om lagda lockar och jazziga toner. Om tider när nylonstrumpan var en riktig dyrgrip och om förbjuden kärlek i folkparkerna.
När någon dör riskerar de där fantastiska berättelserna att försvinna, så länge ingen hinner fråga eller får det berättat för sig. Det känns vemodigt.
Hade mina mor- och farföräldrar levt i dag hade jag aldrig slutat ställa frågor om deras liv och jag hoppas att de hade berättat. Jag hoppas egentligen att alla människor berättar. Eller tar chansen att fråga. Så att i alla fall berättelserna får leva vidare.