Mannen i passkontrollen i Entebbe tittar på mitt pass och sedan tillbaka på mig.
– Är du gift, frågar han.
– Nej, svarar jag.
Jag blir full i skratt. Under tre veckor i Uganda har det varit den vanligaste frågan, näst efter "hur är läget?". Människor på stan har frågat mig om jag inte borde skaffa barn snart? Jag är ju ändå 27.
Jag har försökt förklara att jag inte känner någon stress över det där. Ugandierna har lyssnat på mig men också föreslagit en man de känner "som kanske skulle passa?". Jag har tackat för erbjudandena men avböjt. Då har de lovat att de ska be för att jag ska hitta någon.
Till en början blev jag irriterad och tänkte att det är nog så drygt när folk hemikring frågar om det inte är jag som står på tur när det gäller att få barn. Men efter tre veckor i Uganda förstod jag det framför allt handlade om välmening. Att vara 27 år och ogift i Uganda hör inte till vanligheten eftersom familjen är viktig för ens överlevnad. Det gäller att ta hand om varandra och skaffa barn som kan ta hand om en när en inte kan ta hand om sig själv längre.
– Skulle jag kunna vara något för dig? Eller är jag för gammal? frågar passkontrollanten.
– Hur gammal är du? frågar jag.
– 50.
– Ja, du är nog lite för gammal, jag är ju ändå bara 27.