I mitt hus är det som en gemytlig reklamfilm där allsköns människor dyker upp och slår sig ner, dricker ett glas rött eller smaskar i sig den fantastiska rabarberkakan som jag och barnen bakade på morgonkvisten och där minstingen råkade hälla ut mjöl på golvet men det resulterade så klart bara i skrattsalvor och mjölstänkta kinder. Nu sitter vi där allihop, en brokig skara av grannar, ett par vänner som råkade köra förbi och släkten som inte hade något annat för sig.
Tänderna är bländvita, klänningarna blommiga, kvinnorna märker inte sina trosskydd och karlarna bär hängslen och doftar Axe. Barnen leker och ingen slår sig. Nåja, ett litet skrubbsår kanske men det avhjälps med ett rosa Hello Kitty-plåster. Tårar torkar snabbt och blir till fnitter när äldste gossen i barnaskaran gör en rolig grimas.
Hela lördagen kan vi sitta så där och huset är välstädat så när som på lite för många skor i hallen och en leksaksbrandbil på vardagsrumsgolvet. Fönsterna spegelputsade, trädgården i vårskick, redo för sommarens explosion av ätbar växtlighet och prunkande rabatter utan ogräs. På Instagram läggs den glada groupien ut på hela sällskapet i kolorerat skimmer.
Alla i här och nu. Andas in.
Stopp. Näsan igentäppt av vårsnor. Hej verkligheten! Är det redan mars, snart påsk? Det var ju tamejtusan julafton i går! Men titta förbi på en kaffe vetja. En slät kopp blir det. I en halvtimme max. För sen måste jag köra ris till återvinningen, klä om ett par stolar, laga soppa på en spik innan jag storhandlar samtidigt som jag hämtar ett paket, tankar bilen, rusar in och shoppar vårskor till barnen och akutköper nässprej på tack och lov helgöppna apoteket.
Men en kaffe hinner jag allt med. Andas in. Och pusta ut. För snart är helgen slut.