Under en period i livet ville jag ha marsipantårta varje dag. Men det förstår ju varenda människa att så kan man inte leva – gräddtårta en gång om dagen leder väl till kniven i magen? Inte bra för midjemåttet, inte bra för blodkärl och sådant kroppsligt heller för den delen. Och inte bra om man vill undvika åldersdiabetes antar jag.
Nu pågick detta under en i övrigt ganska tjock tid och jag hävdade att jag var tvungen att äta för två. Typ. Så är det ju enligt Livsmedelsverket inte heller när man är gravid. Lagom av allt gällde även då. Argumentet: FÅR JAG INTE EN MARSIPANTÅRTA NU BLIR JAG SKITSUR!!!!!! var bättre. Med skämskudde för ansiktet erkänner jag nu att det hände på den tiden att jag köpte med mig något dyligt från konditorn, och på vägen hem moffade i mig en av godsakerna. Utan att säga något. Och alltså åt en bakelse till hemmavid. Också.
Denna craving gick tack och lov över, men jag kan inte påstå att jag någonsin tackar nej till en prinsessbakelse för det.
Om somrarna hör naturligtvis en tur till Taxinge kakslott till. Det är ju en dröm för en sådan som jag. Dilemmat är bara hur tusan jag ska kunna välja EN av hundra sorter? Sådana där ställen borde ha buffé – jag skulle kunna betala rätt mycket för det – eller dealen: "provsmaka fem sorter för en hundring". Det vore något det. Eller inte...
Jag är en sucker på allt som har med kaffebröd och tårtor att göra – bara det inte är en massa frukt i! Om vi inte snackar släta jordgubbs- och hallonmousser förstås. Tårtor med choklad, grädde, vaniljkräm, marsipan, mandelbotten, smörkräm, sockerkaksbotten, kladdkakebotten, nötbotten, havrefrasiga täcken, maräng... Gärna som vackra konstnärliga skapelser eller hutlöst överdimensionerade verk av kolasås över alla bredder. Ja, nu sitter jag här med fuktade mungipor...