Och så förödande. Precis.
Jag läste härom morgonen en notis om en olycka på vägen jag varje morgon åker. En tanke löpte snabbt förbi.
Personerna det handlade om var i samma ålder som mina vänner. En mamma, två barn. De korsar "min" väg varje morgon. Mamman var allvarligt skadad läste jag.
Jag borde ringa min vän. Det var länge sen vi pratades vid.
Min dag snurrade på i hejdlöst tempo. Som dagar gör ibland. Först framåt eftermiddagen halade jag upp min telefon ur handväskan. Ett sms fångade snabbt min uppmärksamhet, ett sms jag inte hade hört plinget av. "Vi lever" är de enda ord jag ser.
Den flyktiga tanke som farit förbi den morgonen ville säga något på riktigt. Min kompis och hennes barn var på väg till skola och jobb. De åkte längs den blanka sjön som täcktes av tjock dimma. Barnen tjattrandes i baksätet. De nådde korsningen och stannade till. Genom täcket lyste inga lyktor, vägen verkade tom och min vän gasade på.
Ur dimman dök en annan bil upp. Två grå bilar i tjock morgondimma syns inte. Förrän det är för sent. Pang!
Men de lever. Barnen fysiskt oskadda. Den andra föraren okej. Min kompis med en lång rehabilitering framför sig. Hon kommer bli bra. Hon är glad. Jag är glad. Och fylld av tankar. Den här årstiden bjuder på vackra scenerier. Jag ser dem varje morgon när jag ligger på vägarna. Åker förbi svarta sjöar, beiga fält, alléer brinnande i färg. Tidiga morgnar färdas jag i gräddvit dimma. Ofta med foten lite för tungt på gasen. Det ska jag inte ha längre. Det kan vara förödande. Kör försiktigt!