Just den här dagen skulle säkert äldsta dottern bryta benet, yngsta bli kräksjuk och maken typ krocka. Och då är jag onåbar! Liksom att kollegor, läsare och andra som vill mig något på jobbet får ett: "Personen du söker kan inte nås för tillfället". Hela dan!
Och de sociala medierna!!! Som jag M-Å-S-T-E uppdatera mig på.
Jag är vilse i universum utan min nalle (att den bara kallas nalle av somliga!?).
Där ligger min lilla smartphone mol allena och surrar på köksbordet... Utan uppmärksamhet.
Skönt, sa någon. Njut, sa en annan.
Så lätt när jag försöker luncha med två kollegor som sitter med nunorna – rätt ner i sina smartphones! Så lätt när jag inte kan spela mitt häxspel på tåget. Så lätt när jag inte har något att fingra på i väntans tider på perrongen.
En hel dag senare rusar jag in på hemmaplan och rycker åt mig min livsviktiga meddelandecentral: Ett sms (från nära kollega som bara var några minuter sen och som jag så klart träffat IRL hela dagen), exakt noll mms, noll missade samtal och i ärlighetens namn, exakt noll viktiga uppdateringar...
Jo jo. Händer det igen ska jag banne mig njuta.