Hipstern är vår tids yuppie. I stället för att posera med en mobiltelefon i storlek som en tegelsten står vi nu med våra hemmastoppade korvar i högsta hugg framför mobilkameran.
När jag skaffade skägg påtalade mina vänner att det är ett hipster-skägg. När jag lägger in rödlök i ättikslag är jag hipster. När jag gör chili-grytan på hösten blir jag hipster. Min dunväst som jag bär under vår och höst är en hipster-väst. Förmodligen är jag även hipster när jag lyssnar på The War on Drugs. Eller när jag har stickad mössa. När jag hämtar nymald högrevsfärs i köttbutiken. Dricker öl av vissa märken. Till och med när jag beställer bryggkaffe i stället för latte är jag hipster.
Allt det fina i livet är hipsterklassat. Därför pratar ingen om hipsters längre. Hipstern är det nya normalläget. Och ingen vill bli kallad hipster - det är nästan ett skällsord.
Alla känner personer som är hipsters, men ingen - som jag känner - skulle någonsin komma på tanken att kalla sig hipster. Allra minst jag själv. Jag gillar bara god mat, bra musik och tycker att skägg är rätt snyggt. Utan håret i ansiktet framstår jag mest som en vuxen baby. Det vill man inte vara som 35-åring.
Yuppien försvann i början av 90-talet. Efter tio år av skryt om mobiltelefoner, champagnesprut och kostymer var det inte längre kul att skryta. Det blev häftigare att ha ett framgångsrikt liv och ligga hyfsat lågt med det.
Precis samma sak händer just nu med hipstern. Hipstern skryter digitalt om sin avancerade matlagning, sitt nyoljade skägg, eller sin nya coola tatuering i form av ett rådjur på bröstet.
En sökning på hashtaggen #hipster på Instagram ger inte längre träffar på skäggiga män med tatueringar. I stället är det bilder på män och kvinnor från träningspass, på inredningsdetaljer och från semesterresor. Från livet i stort helt enkelt.
Ingen vill längre skryta om sina härliga vanor eller goda smak.
Hipstern är död.
Alla har blivit hipsters.
Ni vet bara inte om det.