Jag tror att jag köpte den 1986 i en skivaffär som låg vid torget i min hemstad Lidköping.
Allt det viktiga fanns med. "Heroes", "Space Oddity", "Young Americans" och "Let´s Dance". Så rotade jag fram en skivspelare, och spelade plattan på full volym.
Först en bit in på B-sidan, när jag fått ungefär hundra konstiga blickar från mina barn, slog det mig att jag, förutom att lyssna på några av de bästa låtar som någonsin skrivits, ägnade mig åt teknikhistoria.
1900-talet är fullt av tekniska mellanspel. En ny teknik utvecklas. Alla tror att det är framtiden. Men bara några år senare tar utvecklingen ett nytt språng, och det vi igår trodde var framtiden är plötsligt helt ointressant och obsolet.
I slutet av 80-talet ersattes vinylskivorna av CD:n, och alla utgick från att detta var framtidens teknik.
Och när köpte du senast en CD-skiva? Mina barn tittar lika förvånat på dem som på vinylplattorna.
Digitaliseringen har spelat ut alla former av skivor som man köper i en affär och stoppar in i sin musikmaskin. Den stereo jag köpte för 3 995 kronor 1987 (ett enormt belopp på den tiden) fungerar fortfarande, men jag använder den bara när jag ska göra nostalgiska återblickar till Bowie, U2 eller Big Country, samtidigt som jag vet att samma musik bara är ett musklick bort på datorn.
Den här utvecklingen finns på alla teknikområden.
I början av 90-talet var det en statusmarkör om man hade en telefonsvarare där man kunde säga: "Den här telefonsvararen är också en fax, var vänlig tryck på sänd efter pipet." Faxen var det nya heta.
Det var en fax man skulle ha om man var någon. En man i karriären. Killen som var så viktig att han hela tiden skulle kunna få papper skickade till sig.
Mail och SMS har på något märkligt sätt tagit bort det coola med faxen.
Vid ungefär samma tid var det superhett att ha en mini-call, eller en beeper, som det hette på engelska. Det var en liten manick som man kunde fästa vid bältet och ringa till och när man gjorde det syntes ens telefonnummer på en display som var ungefär 1 gånger 4 centimeter stor. Ägaren av den där mini callen kunde då gå till närmaste telefonkiosk och ringa tillbaka till den som skickat sitt nummer.
Det var mycket praktiskt. Det var framtiden. Att alltid kunna bli nådd.
Sen kom mobiltelefonen.
Jag hittade min gamla mini call i en byrålåda för några dagar sedan. Med darrande hand plockade jag upp telefonen och försökte ringa till det telefonnummer som stod på baksidan. Inget hände. Televerket måste ha lagt ned den nummerserien.
Sedan ringde det på min mobil. Jag har Bowies låt "Heroes" som ringsignal. Bowie sjöng:
I, I will be king
And you, you will be queen
Though nothing, will drive them away
We can beat them, just for one day
We can be heroes, just for one day