Adolf Hitler och Eva Braun begick ett gemensamt självmord. Det vara bara dagar kvar till Tysklands totala nederlag i andra världskriget. Braun tuggade i sig en cyanidampull. Hitler sköt sig i huvudet.
Hitler vi ganska mycket om. Folkmordet på judar, kommunister, zigenare och alla andra som inte passade in i nazisternas förvrängda ariska norm.
Men vem var Eva Braun?
Till och med den frågan kan vi faktiskt få en del svar på. I Bengt Liljegrens utmärkta biografi Adolf Hitler finns massor av referenser till Brauns åsikter, känslor och vardag. Hon var politiskt helt ointresserad. För Hitler spelade hon helt och hållet rollen av sällskapsdam. Hon älskade honom, kanske för att han hade makt, troligen för att han var en dubbelnatur. Privat visade han sällan den grymhet som präglade hans ledarskap. Hitler framstår som varm vänlig och i behov av mänsklig närhet.
Kontrasten kunde inte vara större mellan den bilden, och den av miljoner mördade människor i koncentrationslägren.
Att Bengt Liljegren kan uttala sig om Eva Braun på det sättet beror på att hennes dagböcker finns bevarade.
Och det, mina vänner, är inget mindre än helt fantastiskt.
När de amerikanska trupperna nådde fram till Hitlers och Brauns bostad (Örnnästet) i den lilla alpstaden Berchtesgaden kunde de valt att förstöra allt. De kunde bränt, bombat och krossat. Men de tog fram arkivlådorna, packade ned allt material de hittade och tog hem det till USA.
Brauns dagböcker finns numera i det amerikanska krigsarkivet.
När jag under läsningen av Liljegrens bok inser detta blir jag nästan löjligt tacksam över att det finns människor som inser värdet av att spara papper, brevväxlingar, bilder och arkiv.
Utan dem hade vi inte vetat så mycket om vår egen historia. Utan dem hade risken varit större för att vi människor ska göra om samma misstag som vi alltid gjort genom historien.
Men så slår det mig: Hur gör vi i dag med allt det som tidigare kunde föras över till nya generationer i pappersform?
Hur många mailväxlingar på nätet kommer i framtiden att finns tillgängliga för forskarna och de intresserade? Hur många bilder kommer att sparas i våra datorer i tre hundra år för att sedan upptäckas av någon nitisk historiker, eller någon avlägsen släkting som bestämt sig för att berätta familjens historia? Det räcker att gå några få år bakåt i tiden för att inse att det kan bli ett problem. När jag började använda datorer för drygt 20 år sedan sparade man allt på så kallade floppy-discs. Tunna lagringsskivor som sedan ersattes av en mindre och mer kompakt diskett.
Jag sparade massor av saker på mina första floppy-discs, men var finns de i dag? Jag har inte en aning, och även om jag visste det skulle jag inte ha någon dator som kunde öppna dem. De är borta.
Jag är verkligen en stor teknikentusiast, och det finns nästan bara fördelar med utvecklingen. Men jag är rädd att dagens enorma, fantastiska tillgång till omedelbar information, också innebär att vi glömmer bort behovet av att bevara.