Sonen glider upp på stolen intill mig vid matbordet och ler blitt. Det märkts tydligt att han anstränger sig för att vara gullig.
– Hej, säger jag kort, genast misstänksam.
Det tar några ögonblick men sedan ser jag det – luggen har blivit betydligt kortare sedan jag såg honom några minuter tidigare.
– Har du klippt dig?
Det sitter långt inne att berätta, kanske känner han att jag inte är helt nöjd med hans initiativ, men till slut berättar han att jo, han har klippt sig.
– Men bara lite.
Sedan förklarar han, kanske för att hjälpa mig att byta spår från det tråkigt kritiska till något mer positivt framåtriktat, att han nog vill bli frisör när han blir stor. I Stallarholmen.
– Du vet min kompis, de har ju flyttat från det gula huset, bor det någon där nu?
– Nej, svarar jag tveksamt.
– Då kan ju du och jag bo där och så kan jag vara frisör.