Men på några sekunder förstod jag att onsdagen den 28 september aldrig skulle kunna beskrivas som en vanlig dag.
Jag och min blivande man hade just flyttat in i en egen studentlägenhet i Uppsala och hela den onsdagen följde vi TV4:s rapportering minut för minut på vår lilla begagnade tv.
Jag kände ingen som försvann med Estonia. Ändå var jag, precis som så många svenskar, oerhört berörd av katastrofen.
Hur kunde det hända, undrade jag och hade svårt att värja mig mot fasorna jag föreställde att många på Estonia genomlevt de sista minuterna i livet.
Nio personer från vår kommun fanns med på färjan när den förliste. Bara en kunde återförenas med sin familj. Åtta mammor och pappor, arbetskamrater och vänner försvann.
En katastrof stor nog för att få mig att rysa.