– Har du känt barnet röra något på sig nu på vägen in?
Barnmorskans fråga slår nästan omkull mig, som en fysisk kraft. Jag känner hur benen viker sig under mig och jag greppar efter min mans utsträckta arm när vi går från väntrummet mot ett av undersökningsrummen på Mälarsjukhusets förlossningsavdelning.
– Han är död, viskar jag och lutar mig tungt mot honom.
Insikten var som ett vitt, klart och hårt ljus, som en blixt. Den konstiga känslan i kroppen, tröttheten och sammandragningarna, allt var signaler som jag ignorerat i ett dygn. Barnmorskan fråga var sista pusselbiten, jag bara visste att Gunnar var död.
Medan läkaren sökte med ultraljud över min stora mage stirrade jag upp i taket. Dataskärmen visade honom och min man det jag inte behövde se, vårt barns hjärta slog inte mer. Allt var stilla.
Jag höll min mans hand medan han grät, men jag kunde inte låta tårarna komma. I stället tänkte jag på vad jag nu skulle tvingas göra.
Jag skulle föda vår efterlängtade son och först när jag höll honom i min famn skulle jag släppa taget om det sista lilla hoppet att allt bara var ett fruktansvärt misstag. Jag och min man skulle notera hans likhet med hans systrar, hans söta pussmun och små perfekta händer.
Sedan tvingades vi lämna kvar honom, något av det finaste vi fått, på sjukhuset. För Gunnar var färdig och perfekt, men oförklarligt död.
Min och min mans tredje barn var ett av de ungefär 450 barn som dog i sin mammas mage under 2007. Vi var två av de 900 föräldrar som förlorade ett barn strax före födseln, våra döttrar några av de hundratals som förlorade ett syskon.
Nio år senare, när vi skriver 2016, kommer ungefär 450 mammor, precis som jag, hoppas in i det sista men sedan tvingas uppleva det mest fruktansvärda en förälder kan.
Det är inte rimligt.
Hur kommer det sig att så lite forskning sker på orsakerna till att barn dör i magen och varför är det inte självklart att lära väntande mammor att tänka på hur barnet rör sig i magen? Och varför pratar vi inte om det här?