De tränar, spelar matcher och lär sig ta med- och motgång tillsammans. De växer och utvecklas, både fysiskt som psykiskt, som individer och grupp.
Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på hur fina människor de är och vilken otrolig tillgång de är och kommer vara för vårt samhälle. Just nu ligger världen för deras fötter. Inget är omöjligt, allt kan ske när det gäller innebandy precis som allt annat.
Därför kan jag inte reagera med något annat än ilska när deras kärlek till sporten och allmänna framåtanda får sig törn efter törn av pojkar och män som inte lärt sig hålla tyst.
Mina innebandytjejer berättar då och då om kommentarer de fått eller åsikter de hört någon uttrycka. Personerna skiftar men temat är detsamma: tjejer kan inte. Oftast ställer de själva sig frågande till påståendet, deras egen erfarenhet säger dem något annat. Inte sällan blir de ledsen eller är besvikna över jämnåriga eller vuxnas högljudda bevis på dålig självkontroll.
De flesta människor jag pratar jämställdhet med är helt med på noterna. Människor kan vara väldigt olika men vi är alla lika värda. De flesta jag känner menar också, precis som jag, att mycket av det vi tillskriver de olika könen är sociala konstruktioner. Alltså något vi lärt oss och inte något nedärvt genetiskt förutbestämt.
Framför allt är vi alla överens om att man det inte är okej att man suckar över att man ska spela i samma lag som någon eller hånar den som missar ett skott.
Och ändå så sker det. Gång, på gång, på gång.
Jag hör vuxna män, för det är alltid just män, från åskådarhåll och tränarbänkar ifrågasätta att tjejer ska spela innebandy. Jag har hört jämnåriga pojkar raljera över hur tjejer spelar, tränare skämta om att deras manliga innebandyspelare ska tvingas spela med tjejerna. Och jag önskar bara en sak – håll tyst. Då kanske kommande generation levnadsglada och förväntansfulla innebandyspelare kan få växa upp i vetskapen att allt är möjligt.
Tills dess kommer jag fortsätta konfrontera de män jag kommer på med dålig självkontroll.