Att minnet fallerar hänger vare sig ihop med ihärdigt festande eller tilltagande demens, det beror på sömnbrist och vad det kan göra med det där blomkålsliknande organet som de kloka kallar hjärna.
Den 9 november 1989 stod det klart för omvärlden att det Sovjetstyrda östeuropa skulle rämna. Samma dag fick jag en förfrågan från en av mina yngre kurskamrater på Lärarhögskolan i Stocholm (vad jag gjorde där kommer jag inte heller ihåg) , om jag hade körkort och hade lust att köra ner honom och hans SSU-kompisar till Berlin för att vara vara med och riva muren.
Jag ångrar inte att jag biföll hans önskan. Men det blev väldigt mycket bilkörning och alldeles för lite sömn. Typ fem timmar på tre dygn. Någon bit av muren har jag inte, ändå minns jag faktiskt att SSU-gänget inhandlade en hammare för att hacka loss souvenirer. Trots att jag inte var utrustad med kamera vid denna episka händelse i ett blygrått novemberdisigt Östtyskland har några intryck etsat sig fast från resan: de förr så övernitiska passkontrollörerna hade gett upp, brunkolsdoften var lika påträngande söt som någonsin tidigare, fabriksarbetarna åkte till jobbet som vanligt i sina Trabanter och när jag till slut, på väg hem, köpte en öl av en sur östtysk tant för blott en D-mark - då kände även jag mig fri.