Nu när de nya lönerna snart är framförhandlade här på firman torde jag komma upp i en månadslön på strax under 30 000 kronor – vilket i sin tur skulle betyda att jag har åtminstone 18 sköna tusenlappar kvar att roa mig för när skatt och fasta utgifter är betalda.
Stålar som med råge både räcker och blir över för mina högst blygsamma behov.
För min gamle SJ-polare Moving ser det betydligt tuffare ut på det ekonomiska planet. Han är pensionär sedan några år tillbaka och har bara 3 000 riksdaler kvar att spendera när ockerhyran för lyan i Stockholms söderförort och övriga räkningar är pröjsade.
Det är skillnad det.
Han är dock långt ifrån ensam om att ha det kärvt – fattigpensionärer finns i mängder där ute numera och alla de som hamnat snett i den minst sagt snåriga åtgärds- och bidragsdjungeln som råder i fosterlandet ska vi inte tala om.
Det finns folk som hankar sig fram på i stort sett ingenting.
När jag då tar del av vad sjukhusdirektörer, EU-folk, landshövdingar och många andra av oss skattebetalare avlönade storfräsare får i lönekuvertet blir jag helt galen.
Ja till och med äcklad, kan jag säga.
Just landshövdingsämbetet, för övrigt en kvarleva från tidigt 1600-tal, har jag retat mig på under många år. Och inte nog med att vi har 21 hövdingar på slott och herrgårdar runt om i landet, de har alla var sin ersättare som rycker in vid behov. Dessa så kallade reservhövdingar har länsråd alternativt länsöverdirektör som titel.
Ja, ni hör ju själva.
Någon kanske hävdar att våra landshövdingar har ett så pass slitsamt och viktigt jobb att de förtjänar sitt månatliga arvode på cirka 100 000 kronor, men jag läste en artikel i Sydsvenskan om deras extraknäck och det var inte direkt kaffepengar de drog in vid sidan om.
Värst i den klassen var Östergötlands landshövding Elisabeth Nilsson – hon hade 13 sidouppdrag som gav henne ett årligt arvode på dryga miljonen – detta utöver ordinarie lön.
Jag undrar vad de här människorna gör med alla pengar de håvar in och vad de tänker när de hör talas om undersåtar som bara har en spottstyver att leva på?
Jag har inte mycket till övers för kungahuset, men landshövdingstramset känns som snäppet än mer både löjeväckande och otidsenligt.
Att makt korrumperar och att mycket vill ha mer får vi besked om mest hela tiden – först var det pamparna i Kommunal och ett antal av Svenska kyrkans högdjur som fick byxorna nerdragna till anklarna av grävare och nu senast kunde andra granskare avslöja att våra tre riksrevisorer körde sina högst egna race på Riksrevisionsverket.
De trodde väl att de som granskare stod över all extern granskning – men tji fick de.
Tack för det DN!
Nu har alla tre avgått, men vi lär knappast få se dem på Arbetsförmedlingen – folk i de här positionerna blir alltid erbjudna något nytt. Måhända blir det ett par tjänster som länsöverdirektör lediga ...
Det känns lite trist att behöva säga det, men det är nog hög tid att inse att våra makthavare inte är så värst mycket bättre än de som styr i ... andra länder.
Vi skriver 02.11 fredag 23 september och jag sitter vid köksbordet på Stenkvistavägen med en kall Mariestad upphälld i farfarsglaset.
Jag konstaterar att vi går mot mörkare tider i alla möjliga hänseenden och vet att jag inte är ensam om att undra hur fan det ska gå med allting.
Det är svårt att vara optimist i rådande tider, men till nästa sittning lovar jag att hitta något ämne det riktigt sprudlar och spritter kring.
Hoppas vi hörs då.