Det där med trädgårdsodling har inte stått särskilt högt på min agenda genom livet, även om jag minns att jag och min syster hade varsitt pedagogiskt land när vi var små.
Men så hände något när jag började närma mig 40. Plötsligt kändes det helt rätt att sätta ner ett och annat i jorden och hoppas på skörd. Min äldsta dotter tog det hela ett steg längre, då hon omedelbart såg affärsmöjligheter i sitt eget lilla potatisland.
Förra året skördade vi således många fina potatisar, må hända inte alltid till marknadens bästa pris...
I år kom jag lite efter med vårbruket, men såg till min glädje att det ändå kom upp potatisblast. Naturens gång tänkte jag, och varför ingripa i den?
Min syster berättade också om sina fina skördar med den självsådda potatisen.
Så var det skördedags härom kvällen. Min stora tjej hade spaden, min lilla stod redo med hinken. Vi började gräva. Vi grävde djupare. Men allt jorden hade att bjuda var ett par ruttna moderpotatisar och två ynka små potatisar. De fick jag ge två kronor styck för.
Några trista en gång färska potatisar i kylen fick rädda middagen.