Jag wallraffade som en tiggare en gång. Avsikten var att se hur mycket eller lite pengar jag fick, men kanske viktigare, att se hur jag blev bemött av andra människor.
Det var känslomässigt jobbigt att sitta där på gatan, på olika håll i Stockholm. En gång gick jag med mina ihopsamlade pengar, cirka 20 kronor, till ett kafé. Servitrisen sa att jag fick köpa kaffe, men att jag inte fick sitta där på serveringen. Jag ifrågasatte och då gick hon och hämtade chefen. Han stack ut huvudet bakom disken, och när han såg mig skakade han på huvudet.
Jag gick in i en galleria och fick nästan genast en väktare efter mig. Han sa att jag skulle gå därifrån. Han följde mig sedan till entrén.
Ett arbetspass inföll under första maj. Jag gick upp till sossarnas samlingsplats vid LO-borgen. Där delades det ut rosor och trots att rosutdelarna passerade mig blev jag utan blomma.
Nu är jag ingen fattig människa, så jämförelsen är kanske inte på sin plats. Men för mig var exkluderingen, som jag tror beror på rädsla, det tyngsta att bära.