Min första reaktion är att jag blir ställd eftersom jag är så van vid att vara den som ställer frågor.
Det absolut bästa, för mig i mitt jobb, är den inblick jag får i människors liv. Folk berättar förvånansvärt öppet. I bland kan man ana en blyghet, en känsla, men också en slags stolthet över att det personliga intresserar. Det är fint, tycker jag.
En gång åkte jag ut på ett jobb, som jag verkligen inte kände för. Det var hundra år sedan och jag skulle besöka en hembygdsförening ute på vischan i Västergötland. Det kändes som en plats som Gud hade glömt.
Där firade hembygdsföreningen med sina kvinnliga medlemmar jubileum. Damerna väntade förväntansfullt. De hade riggat ett 50 meter långt jubileumsband som de själva hade virkat. De hade bakat 50 olika sorters kakor och de hade gjort en receptbok med de 50 kakrecepten som man kunde köpa.
När jag skulle fotografera placerade sig damerna på rad bakom det blågula jubileumsbandet. Men jag var tvungen att vänta. En dam, som satt i rullstol, skulle stå på bilden, rullstolen fick inte synas.
Det är sådana minnen jag har från mitt jobb. Jag ångrar än i dag att jag inte köpte receptboken.