I alla fall i visst hänseende, i alla fall på SJ-tågen. I tisdags satt en ung person bredvid mig på tåget som tittade på Youtube utan hörlurar. Jag försökte att snegla på vad han tittade på, men såg inte. Allt jag hörde var fotbollsdängan Olé, Olé, Ole´strömma ut ur högtalarna. Det var som om hela tåget vibrerade.
Om nu detta vore det enda exemplet så skulle det inte vara så mycket att skriva om. Men i måndags, också det på ett SJ-tåg, pratade ett par barn hög och ljudligt, hoppade i säte och kastade leksaker utan att deras pappa sa ifrån. Och som om detta inte var nog, i den bortre delen, pratade en äldre kvinna om sin prekära arbetssituation så att i alla fall merparten av resenärerna kunde höra.
Jag kände att världen, i det lilla, höll på att bli tokig. Eller så är det jag som håller på att bli tokig. Jag kanske måste sjukskriva mig. Kanske är jag på något vis kränkt.
Och så tänker jag på alla rökare. I tid och otid begränsas deras utrymme i det offentliga för att andra inte ska drabbas.
I måndags sprang jag försiktigt efter en rökare, som en indian, för att passivt suga i mig så mycket rökdoft som möjligt. Det var underbart.
Tänk så olika preferenser kan vara.