Ett år fick jag dock inget "riktigt" sommarjobb. Men en lantbrukare utanför hålan där jag växte upp ringde kommunen och fick mitt och syrrans namn – och vips hade vi ett jobb i fyra dagar.
Jag och syrran gick upp i gryningen och cyklade upp mot Kinnekulle i Västergötland. Klockan sju stod vi redo med ett hav av dill som vi skulle dela upp i lagom knippen med gummiband. Jag minns inte så mycket av jobbet, men jag minns den ogästvänliga familjen.
Vid lunchtid satt de nämligen vid ett bord, och jag och syrran fick sitta vid ett eget, en bit därifrån. Jag minns att jag tyckte att det var ett mycket märkligt sätt.
Men när vi sedan skulle få betalt, svarta pengar, tyckte jag att jag hade varit smart. Jag hade räknat ut att vi skulle tjäna mer om vi fick betalt efter ackord, i stället för timpenning. När bonden hörde min uträkning såg han förvånad men glad ut.
Senare, hemma, förstod jag mitt misstag. Men trots att vi hade blivit lurade var det ingen stor grej. Vi bara konstaterade att vi var lurade och såg fram emot semestern. En ny dag var liksom en ny dag.