Vi har precis suttit och pratat om vad det kostar att gå ut och äta på restaurang i Sverige. Brasilianaren, som bor Sao Paulo, en av de dyraste städerna i världen, tycker att det är galna priser. Det tycker också en kypare som illustrerar galenskapen med att cirkulerande handrörelse vid huvudet.
För är det något spanjorerna uppskattar så är det mat och dryck, och att vara ute i det offentliga rummet. Det spelade ingen roll hur liten by jag kom till under min vandring genom norra Spanien: det fanns alltid minst en restaurang. Tre rätter och vin under hundralappen.
I en by med kanske högst tio hus, varav hälften var fallfärdiga, fanns en restaurang som serverade biffar så stora att det hade kunnat räcka för fyra personer på ett vanligt hak här hemma.
Tre gånger gick jag också in i stadsfester. Det var fest i dagarna sju, alla var ute på gatorna. En fest, också i en liten by, började med en stor matlagningstävling. Det var lunchtid, solen sken och alla var ute. Uppklädda och glada. Även de äldsta, i rullstol, hade en given plats i värmen.