Det är så likt men ändå så olikt. Nobelhuset är så litet så man blir helt förvånad. Operahuset, spektakulärt i sin arkitektur, så stort att man häpnar. Det finns helt nya kvarter med stora modernistiska hus som lämnar ett slags märkligt tomrum.
Så går man till Munch-museet. Det är nyrenoverat och ganska litet. Efter rigorös säkerhetskontroll blir man insläppt och – tada! Där väntar en utställning om symboliken i Edvard Munchs och Bjarne Melgaards konstnärskap. Det är allt annat än ljust. Bjarne Melgaard avbildar det manliga könsorganet på det mest destruktiva och svarta sätt, det slår över, och till slut kan man inte göra annat än att gapskratta åt alla snoppar som är precis över allt.
Det var i alla fall min reaktion. Så går man till ett annat museum. Där i kaféet är så gott som allting slut. Man får en våffla med mesost, sylt och grädde.